ÄLSKADE LAPPTÄCKEN

Varför blir man galen i lapptäcken ? Kanske för att man som barn älskade tyger. Jag föddes 1942 i Falun, Dalarna. Min mamma var väldigt duktig att sy och handarbeta liksom min mormor och mina mostrar. Min barndom var fylld av tyger- mammas linneskåp var så stort att man kunde gå in i det.

Min barndoms högtidsstunder var när jag i början av 1950-talet fick följa med min mamma till Klingbergs tygaffär i Falun för att köpa tyg till min examensklänning. Vilken lycka att känna doften, att föra handen över tygpackarna på hyllorna i den avlånga affären med sitt dunkel längst in. Alla dessa fantastiska bomullstyger: randiga, rutiga, prickiga, blommiga. Mängden av mönster verkade oändlig. I min ungdom vävde jag trasmattor av mina gamla examensklänningar. Synd att man då inte sydde lapptäcken som i dag hade varit en provkarta på min barndoms alla kläder.

I mitten av 1960-talet gick jag på Nyckelviksskolans textillinje och sedan på Konstindustriskolan (HDK) i Göteborg. Så hamnade jag där och där blev jag kvar med man och barn. Som textilkonstnär har jag sedan dess arbetat med växtfärgning, gobelinvävning och tygtryck och på 1970-talet var jag med om att starta 

Konsthantverkshuset i Haga , där jag också hade ateljé och kurser i lappteknik och återbrukskläder.
I tolv år arbetade jag som kursledare i lappteknik vid Folkuniversitetet. 1987 startade jag föreningen ”Lapphexorna”. 

I vår osäkra värld där allting förändras söker vi våra rötter och genom lapptäckena blir det förflutna synligt. Många besökare har vittnat om hur deras egen barndom rullats upp när de mött lapptäckena, såväl fattigdomen som tryggheten. Det är som om tiden och kärleken för evigt är insydd i dessa täcken, som om de utstrålade en urkraft, en kvinnlig urkraft. På alla platser har vi bjudit in till ”Kom och visa ditt nya eller gamla lapptäcke”.
bbbb

Och överallt kom människor med täcken framletade på vindar och i källare, med berättelser om och fotografier på sömmerskorna. Ibland kom stämningen vid dessa tillfällen faktiskt att likna frälsningsmöten. Kanske är det just detta som lapptäckena förmedlar: hur arbetet, skapandet lyfte vardagen. Kanske var det därför som så många konstnärer kom till utställningen och i lapptäckena upptäckte en ny bildvärld. Och överallt fick jag erfara hur kvinnorna som gick runt bland täckena liksom växte, kände stolthet och gemenskap.

Den här boken har inga anspråk på att vara en fullständig eller vetenskaplig historia. Jag har besökt folklivsarkiv i Uppsala, Göteborg, Lund och Stockholm, och läst det som finns skrivet och dokumenterat om gamla lapptäcken, men framförallt letat efter citat och samlat berättelser, minnen och tankar av de sömmerskor som skapat täckena. På så vis har jag velat förmedla ett kulturarv okänt för många.
Utställningen ”Lapptäcken – en kulturskatt” och denna bok är min hyllning till våra mödrar och deras mödrar som skapat allt detta vackra.